Uyuni; en dubbel middag, sömn och väntan på en ökentur. Gruppen som tog tredagarsturen besod av mej, Matt (England), en australiensisk tjej, en tysk tjej samt ett amerikanskt par. Prio ett var att köpa vin och whiskey som kunde hålla oss varma under nätterna. Ckeck!
Under den första dagen körde vi förbi en tågkyrkogård och en hel dag i den enorma saltöknen. Det tog knappt en timme innan den första punkan var ett faktum.
Under dagen tog vi dom klassiska saltöknen bilderna och hade en utsökt lunch bestående av alpackabiff och qinouasallad. Lunchen var planerad vid Fish island som är en ö i saltöknen med enorma kaktusar, på plats var även ett 30-tal andra bilar fulla med kameraglada turister.
När mörkret lade sig kom vi fram till ett salthotell där det serverades varm mat och vi kunde se den stjärnklaraste natten i mitt liv, obeskrivligt vackert.

Den andra dagen var det offroadkörning i öknen. Det var en lång dag där vi kunde se vackra ökenlandskap färgglada vulkaner av olika mineraler, ”röda” och gröna sjöar, alpackor och flamingos. Stämningen i bilen var bra bortsett från en ultrabitter guide. Hotellet för natten låg på ännu högre höjd (ca. 5000 meter) och vi fick ett par minusgrader under natten.

Den tredje och sista dagen gick vi upp före fem på morgonen för att hinna med att se gejsrar och bada i varma källor innan gruppen kunde släppa av mej och Matt vid gränsen till Chile. Dock kom vi bara någon halvtimme innan motorn började ryka. Is i kylaren. Det tog guiden en dryg timme att fixa problemet innan bilen kunde rulla igen.
Då vi förlorat tid på att företagen är för snåla för att köpa kylarvätska blev det inga gejsrar och istället kördes vi direkt till dom varma källorna där vi tog ett härligt varmt bad innan frukost.

Vid gränsen till Chile i södra Bolivia blev jag och Matt avsläppta, det tog en timme innan bussen kom. Då var fötter och händer redan stelfrusna. Bussen till San Pedro i Chile tog en dryg timme genom ännu mer ökenlandskap.

Turen var en kul avslutning på min Boliviavistelse, ett spännande land med om jag kommer återvända är ovisst.

Fler bilder från Uyuni >

I Potosi tog jag och Matt en tur i de gamla silvergruvorna. Trångt, fuktigt och dålig luft får arbetarna leva med varje dag för en urusel lön. Det första vi gjorde innan vi gick in i gruvorna var att handla på oss kokablad och dynamit, första stället jag sett där man kan köpa dynamit i ett snabbköp.
I dom trånga gångarna i gruvan fick man huka sig och ibland gå på knä för att inte slå huvudet i taket. Turistigt, men det var intressant att se hur gruvarbetarna slet och det gammalmodiga sättet dom arbetade på.

När vi kom ut i dagsljuset visade guiden oss till ett öppet fält där det vår dynamit skulle komma till användning. I Potosi hittade vi en ny favorit restaurang, superb mat för några slantar och en liter öl för en tia. Vad mer kan man önska?

Med tanke på att båda ville se semifinaler och final hade vi inte tid med så mycket mer i Potosi och tog en buss dom cirka åtta timmarna till Uyuni.

Fler bilder från Potosi >

Även i Bolivias största stad La Paz blev jag fast längre än planerat. Det beror nog mest på att jag trivdes i staden och att jag umgicks med bra människor samt lite pga. fotbolls VM.
Vi kom till ett hostel med ett eget mikrobryggeri som blev var ett riktigt bra boende under mina två veckor i La Paz. Byggnaden var fem våningar hög och saknade hiss, så det var ett projekt varje gång man skulle gå upp till baren på femte våningen då man inte var van vid den tunna luften. Inte nog med den höga höjden, återigen hade jag kommit till en kylig plats. Kvällarna var sällan över fem grader.

Mina första dagar i staden bestod mest att knata runt i staden och fotbolls VM. Mellan nio på morgonen till fem på eftermiddagen satt alla intresserade som fastklistrade i baren. Det förstörde mina resplaner lite, men man kan inte få allt här i livet.

En dag hjälpte jag bryggmästaren att brygga öl. Ganska skitigt jobb men det var kul och dricka ett glas av Sydamerikas bästa öl efter dagens slut kändes värdigt. Satsen vi gjorde var en Amber ale som blev 7,8 %.

Under mina veckor i La Paz tog jag även ett par shoppingdagar. Den första riktiga shoppingen på resan. Började planera ett nytt projekt och inhandla material för min sista tid på resan.

Jag passade på att köra mountainbike ned för något som kallas världen farligaste väg. Vacker natur och en extrem grusväg, på vissa ställen bara 3-4 meter bred och med ett 300 meter vertikalt stup på ena sidan. Men känslan att rulla nedför i 60-70 km/h var enorm. Det blev bara en krasch, som tur vad i en kurva in mot berget, hade lite för hög fart för det leriga underlaget och bakhjulet tappade fästet. Gled cirka tio meter med var uppe på cykeln på ett ögonblick med ett blodigt knä som souvenir, redo att köra ännu fortare.

Ett av mina mål på resan var att bestiga en topp över 6000 meter. Huyana Potosi i Bolivia var en utmärkt chans. Efter som huvudstaden är på 3600 meter höjd hade jag fått en veckas gratis acklimatisering för höjden. Det största problemet brukar vara att kroppen är helt ovan till den tunna luften vilket gör det omöjligt att vistas på höjder över 6000 meter.
Det var jag och Patric från England som tillsammans med en guide skulle göra bestigningen. Den första dagen kom en bil och hämtade upp oss två timmar innan avtalad tid, detta pga. strejk av bönderna i landet som hade blockerat vägarna. Bilen kom nästan ända fram till baslägret innan trafiken stod helt still. Först trodde vi att det var helt kört och det enda vi kunde göra var att vända tillbaka. Men guiden vandrade med oss ett par kilometer över en kulle innan en ny bil kunde köra oss den sista milen.

Vid baslägret bytte vi om och knatade till en glaciär där vi blev instruerade hur yxan och isskorna skulle användas. Oturligt men vanligt i dessa länder så är utrustningen skräp, en av mina kängor saknade snörning. Det var en kylig på baslägret, men det blev en lång skön natts sömn.
Den andra dagen blev en lång vandring till top camp på 5300m, det var inga större problem fastän jag hade 25 kg på ryggen. En kul detalj var att hela vägen upp till top camp var jag klädd i ett par supertunna Paul Smith sneakers samt ett par röda byxor, alla grupper som vi passerade hade avancerad klätterutrustning och dyra kängor.
Väl uppe vid stugan serverade guiden en simpel middag innan det var läggdags. Min engelska klättringskamrat kämpade emot kylan under natten, själv låg jag i underkläder och med en mössa och svettades.
Klockan ett på morgonen var det dags att gå upp, klä på sig och börja toppförsöket. Vattnet var fruset så vi fick koka upp nytt för att ha någon form av vätska under dagen.
Från top camp och upp är underlaget is och hård snö. Alla tre var hopbundna med ett rep utifall någon av oss skulle halka eller falla ner i en spricka.
Sakta, sakta tog vi oss uppåt i mörkret. Patric kämpade mot höjden men det var nog bra för oss båda att ha någon att pusha på eller bli pushad av. Den första biten gick förvånansvärt lätt med tanke på höjden och vi passerade ett par grupper som såg ut att ha det kämpigt.
På 5900 meters höjd när det börjat ljusna ändrades dock situationen för mej. Från att ha skuttat upp hela morgonen till att bara på några minuter få huvudvärk, orkeslöshet och börja spott blod. Dock var vi för nära toppen för att ge upp, men den sista biten var ett helvete och varje steg kändes som att sjuk och bakfull springa upp för en backe utan en chans att vila.
Dom sista hundra metrarna var på en smal klippa och det blev ännu smalare och besvärligare med tanke på ens fysiska tillstånd.
På toppen satte jag mej ner och ville bara dö. Det var ett litet lätt lyckorus, men min kropp ville bara ner. Jag sa till mej själv att det är sista gången jag bestiger ett berg (vilket jag tror är en lögn idag). Efter soluppgången började en tung vandring ned.
Inte förrän på 5000 meters höjd mådde jag lite bättre. Vi kom tillbaka till base camp på eftermiddagen efter över 13 timmars vandring. Mina fötter mådde inte så bra just då men jag var stolt över mej själv. Tillbaka på hostelet fick vi dessutom en gratis öl.

Det sista jag hann med att göra var att besöka San Pedro, ett extremt och udda fängelse. Kortfattat så är det en liten stadsdel innanför murar där fångar lever med sina familjer. Mord i fängelset är vardagsmat och fångarna och deras familjer har tillgång till allt som finns på utsidan. Vi var en grupp om fyra som gick runt i fängelset ett par timmar med en portugisisk guide som satt inne för narkotikasmuggling. En bra bok om fängelset är ”El Choco” som handlar om en svensk kille som blev tagen när han försökte smuggla kokain från Bolivia till Sverige på början av 2000-talet.

Det tog ett tag men efter sjutton dagar i huvudstaden tog jag och Matt en buss söderut till Potosi.

Fler bilder från La paz >

Äntligen är fotoalbumet uppdaterat efter ett par månaders uppehåll. Tio nya album med bilder från Indonesien, Papua Nya Guinea, Australien, Vanuatu och Cooköarna. Klicka här för att komma till fotoalbumet.

Flygresan till Peru via Mexico City gick förvånansvärt fort. Hade sällskap av en trevlig peruansk tjej som bodde i Los Angeles. Sex timmar till Mexico City lika många timmar på ett café i Mexico och åtta timmar till Lima då vi var tvungna att landa i Acapulco eftersom flygteamet glömt (?) att tanka i Mexico City.

Kom till Peru utan några direkta planer. Det enda som var bokat var ett bra boende i Lima efter en lång resa sedan Aitutaki på Cooköarna.
Jag hade ett hotellrum med två våningar och världens skönaste säng på ett stort casino mitt i Miraflores. Där fick jag två sköna nätter och efter lite spel på casinot och tur på blackjackbordet gick jag därifrån med hotellnotan betald av casinot själv.

Dagen efter tog jag en lyxig buss till Ica och Huachachina sex timmar från huvudstaden. Den lilla staden som endast är bebodd av ett hundratal personer är en oas mitt i en sandöknen omringad av höga sanddynor. Bodde på ett hostel med pool fullt med ryggsäcksresenärer.
Andra dagen tog vi en tur i sandöknen med en buggy. Att köra i öknen och flyga över sanddynorna var en riktig adrenalinkick. Från de högsta punkterna såg vi solnedgången och tog oss ned med en snowboard. Tyvärr blev min lilla kamera sandskadad så det blev inga bilder.
I Huachachina träffade jag två underbara tjejer; Saara och Katarina som jag spenderade tid med till och från under en månad.

Tillsammans tog vi oss till Arequipa och The Point hostel. Här spenderade jag två roliga veckor fyllda med fest och avkoppling. Det var bara tänkt att jag skulle stanna över min födelsedag med jag hade det lite för trevligt.
Dagen före min födelsedag gick vi ute ett stort gäng, vid tolvslaget började vi fira min födelsedag. På min födelsedag dagen därpå (den 6/6) gick jag upp lite sliten. Ett tiotal personer följde med på en forsränningstur. Den här gången var det lite mer utmaning än första gången jag provade på forsränning i Nya Zeeland ett par år tidigare. Efter det gick jag ut med Saara och Katarina på  en peruansk restaurang och hade en bra middag och senare en revlig kväll på hostelet.
Dagen därpå fick jag en gigtantisk tårta av de svenska tjejerna som räckte till halva hostelet.

I Arequipa hade jag även tänkt ta mej till Colya Canyon som är världens djupaste dal och en plats där man kan se kondorer. Det gick inte så bra, tidigt på morgonen gick jag upp tillsammans med dom svenska tjejerna och vi tog oss till busshållplatsen där vi köpte en biljett. Då vi var ute i god till hade vi tid för frukost och gick sedan ned till bussen. När vi väl skulle gå på bussen tog det stopp, bussen var full och mannen i biljettluckan hade sålt en biljett till en buss sex timmar senare. Så det var bara att vända hem besviken efter en lite utskällning till mannen i biljettluckan.
Istället spenderade vi dagen på en gokartbana utan några regler, farligt men kul.

Mitt mål var att komma iväg före VM, men riktigt så blev det inte. Ett par dagar in i tävlingen tog jag med Richard som hade varit fast på hostelet en vecka längre än mej. Det var en iskall resa mitt i natten och mina fötter var som två isbitar men vi tog oss med lokalbussar via Puno, Titicacasjön, över gränsen till Bolivia och till La Paz på 3640 meters höjd.

Glöm inte att läsa mina två tidigare inlägg från Vanuatu och Cooköarna!

Flyget från Port Vila, Vanuatu till Rarotonga, Cooköarna via Auckland var riktigt bra, min första flygresa med ett kvalitetsbolag. God mat, sköna säten och bra underhållning. Som hela resan sedan Brisbane har regnet följt efter oss och lika så var det på Rarotonga.

Vi spenderade fyra dagar på samma hostel som vi gjorde fyra år tidigare. På dagarna gjorde vi inte många knop och när vädret inte är perfekt blir man lätt lite uttråkad. Det blev någon promenad längs stranden, lite matlagning och en massa kortspel.

Vi hann även med en eller två öl på verandan och ett försökt till utgång. Vi hade ett par minnen från en bar som låg mitt emot flygplatsen där det alltid brukade vara folk. Den här gången var det tre personer där. Mycket hade hänt på dessa fyra år; folk hade börjat använda klockan, mycket var nybyggt och flygplatsen var inte liten och mysig som tidigare. Även attityden verkade ha ändrats. Ett av det bästa minnet från ön var folks vänlighet att plocka upp liftare, den fanns tyvärr inte kvar i samma utsträckning.

Både jag och Martin hade även ett minne av en fiskburgare från ett litet café, det var världens bästa fiskburgare. Så i jakt på caféet strosade vi runt i staden i åtminstone en timme innan vi hittade dit. Tyvärr höll dom på att stänga precis så det var nog meningen att vi bara skulle ha kvar minnet av världens bästa fiskburgare.

Ännu ett litet propellerplan tog oss till Aitutaki, igen… Dom sista tre dagarna på resan lyxade vi till det och bokade in oss på en resort med pool, AC, kök och utsikt med guldkant. Boendet låg precis vägg i vägg med stället där vi bodde förra gången.
Ön såg lite annorlunda ut sedan sist. I februari hade en orkan dragit över ön och förstört det mesta i sin väg. Många hus var i ruiner eller saknade tak, väggar, fönster och dörrar. Palmer låg lite överallt och på dom som stod kvar pekade alla blad åt samma håll.
Den första dagen hade vi inget direkt superväder och knatade fram och tillbaka längs stranden. Vi cyklade in till den största affären på ön och köpte lite köttfärs och rödvin. Till middag lagade vi en riktigt bra köttfärssås som vi åt i solnedgången. Obeskrivligt gott med hemlagad köttfärssås och en flaska importerat australiensiskt rödvin.

Dagen därpå gjorde vi en utflykt på en av världens vackraste laguner. Snorklade i klarblått vatten med +30 meters sikt, stannade till på obebodda öar med kritvit strand och åt nyfångad lätt grillad tonfisk med potatissallad och grönsaker. Vi hade förvisso gjort utflykten en gång tidigare men det var helt otroligt även den här gången. Idag hade vi även bra väder.
Det blev en andra omgång av pasta och köttfärssås efter en öl i poolen vid solnedgången, livet var inte allt för hårt just då.

Sista dagen låg vi vid poolen hela dagen, flög tillbaka till Rarotonga och fyra timmar senare satte vi oss på ett plan till Los Angeles. Det tog oss ca. 10 timmar innan jag och Martin fick våran första McDonalds på en och en halv månad. Efter det lämnade jag Martin, tror att han hade lite lätt ångest för att åka hem.
Jag satte mej på en hotellbuss till Renissance Hotell tio minuter från flygplatsen, checkade in och vilade i världens skönaste säng nån timme innan jag knatade runt i kvarteret och letade snabbmatskedjor. Fick några timmars skön nattsömn innan jag tog mej till flygplatsen igen.

Nästa flyg tog vi till Tanna, en vulkanö i södra Vanuatu. Utan några planer blev det att vi hoppade upp på ett flak som tog oss dom dryga 90 minuterna till andra sidan ön. Vi åkte förbi Mt. Yasur som är den aktiva vulkanen på ön och även den mest aktiva åtkomliga i världen.

Här är allt byggt på aska och tom. träden är grå-svarta på löven. Vi bodde bara ett par kilometer från vulkanen på ett vandrarhem så man hörde hur den mullrade konstant. Andra dagen tog vi en promenad upp för vulkanen på eftermiddagen. Det regnade lite smått på vägen upp.
Sista biten var lite brant och nu började man förstå kraften i vulkanen när man hörde mullret på nära håll och kände att marken skakade. Vi tog oss ut på vänsterkanten av kratern där man har bäst utsikt över lavasjön och guiden talade om att det inte skulle vara någon fara.
Vulkaner har olika grader på utbrott på en skala mellan 1-4 om det är en trea eller en fyra är det förbjudet och livsfarligt att ens gå i närheten av kratern då det regnar lava hundratals meter utanför kratern. Vi hade vindarna på vår sida och guiden berättade att det var en tvåa för tillfället.
Väl ute på vänsterkanten var jag med om kanske det mäktigaste naturfenomenet någonsin. Det är helt omöjligt att beskriva känslan att stå hundra meter ovan en lavasjö och när det blir tyst några sekunder och helt plötsligt ändras allt i ett inferno. En explosion där man känner en varm tryckvåg, ett öronbedövande muller, glödande lava som flyger hundratals meter upp i luften och askmoln som blixtrade av alla elektriska spänningar. Det är en adrenalinrush som jag aldrig trodde man kunde få av lite smält sten. Något så vackert och så skrämmande på samma gång måste upplevas på plats och är helt omöjligt att beskrivas i text eller på film. Det är som att jämföra att se ett fallskärmshopp på tv och att faktiskt göra det själv.
Efter att har stått och beundrat vulkanen ett par timmar i skymningen och i mörker blev utbrotten kraftigare och kraftigare så guiden talade om att det var dags att dra sig tillbaka. Ett par år tidigare hade samma guide varit på samma plats med ett japanskt par dock hade han avrått från att gå ut på vänsterkanten pga. omständigheterna den dagen. Men paret ville ha en bra bild på vulkanen, det slutade med att en av dem fick ett hål större än en fotboll rakt igenom sig när lavan hade exploderat och träffat japanen.

Vi bodde i en simpel hydda nära vulkanen men hade lust att leva lite mer byliv så vi frågade en kille som hade hängt runt hyddorna där vi bodde och bjudit oss på kava om han visste vart man ta vägen.
Morgonen därpå väntade han och hövdingen för en by i närheten på oss.

Vi blev välkomnade i byn och fick en egen liten hydda. Vi fick börja direkt med att hjälpa till med att fixa maten för kvällen då det vankades stormöte för männen i dom närliggande byarna. Efter att ha styckat och rensat gris tog vi lite inälvor och gick tillsammans med dom andra männen och åt lite lunch, hårdgrillad njure och lever.

Alla i byn verkade uppskatta att vi ville leva som dom och efter lite utbyte av historier gick vi (männen) med mat och kavarot till en by uppe på ett berg. Vi blev bedda att göra som hövdingen gjorde och följa hans ord.
När vi kom till byn satt det män i tre hörn runt den öppna platsen (nagamal). Hela ceremonin eller mötet började med att byarna la upp sin mat och kavarot i olika högar i mitten gick tillbaka och sedan hämtade olika högar i någon kaotiskt ordning.

Efter det gick ett 10-tal män från varje by in i mitten och började dansa och stampa med fötterna i marken. När dansen var klar började alla förbereda kava, by för by. Samtidigt så stod hövdingarna för varje by i sitt hörn av den öppna platsen och höll något tal i femminutersintervaller.

Att förbereda kava är en ganska oaptitlig procedur, man borstar av jorden från roten tuggarden och spottar ut en sörja på ett stort löv, spottet och roten samlar man ihop och blandar sedan med vatten. Massan filtrerar man ut och i ett kokosnötsskal har man det diskvattenliknande drycken, man sveper kavan i ett svep och sista halvan av klunken sparar man i munnen och spottar ut som ett moln. Efter det skrek man ut något som jag har glömt vad det var. Till middag fick vi lap-lap som är matbanan, pawpaw, kokos och griskött i ihop kokad som en kaka. Det smakade inget vidare.

Vi hann med att gå ut på jakt, utan någon vidare lycka. Spela fotboll med byns grabbar med en fotboll gjort av ett skumplastliknande material som finns inuti ett träd. Leka med alla ungarna tog mycket tid och vi blev helt plötsligt idoler. Ungarna var mer galna än normalt, första gången jag har sett en treåring röka, klättra upp 30 meter i ett banyan träd snabbare än en apa eller kasta träpil på en 1 cm tjock gren från 5 meter och träffa gång på gång.

Fjärde natten i byn vaknade jag och Martin upp samtidigt vid midnatt och spydde i kors. Hela den natten var ett helvete och på morgonen visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Magsjuk, lätt feber, uttorkad, huvudvärk. Så vi bestämde för att försöka få ett flyg tillbaka till Port Vila, huvudstaden.
Det var lättare sagt än gjort att få tag i en bil till flygplatsen, då vi var på andra sidan ön i en liten by.
Vi väntade i över två timmar och hade bara en timme tills flyget skulle gå. Resan från flygplatsen till byn tog 1,5 timmar, men dagens chaufför ville ha oss dit i tid. Vi satt på flaket och flög som trasdockor när chauffören körde plattan i mattan. Vi missade flyget precis men blev ombokade till ett senare flyg utan kostnad.

Efter en bussresa till centrum checkade vi in på casinot som hade ett riktigt bra hotell och välbehövligt sköna sängar. Där tog vi oss råd att stanna i två nätter för att försöka friskna till. Vi spenderade en sista vecka i huvudstaden utan att göra speciellt mycket mer än att äta, sova, gå på casino och festa.
Vi tog en heldag för att hitta ett ställe som visade champions league finalen 05:00 lokal tid. Det var inte så lätt men efter att ha besökt en resort som hade rätt kanal bokade vi in oss där. En enormt stor resort med golfbana och allt annat man kan tänka sig fick vi en skön avslutning i Vanuatu. Dock hade vi inte vädergudarna på vår sida och sista dagen fick vi ett ösregn som gjorde gräsmattan på baksidan till en pool och översvämmade flera vägar. Tyvärr visades inte matchen och vi hade stannat upp helt i onödan.
Senare samma morgon tog vi oss till flygplatsen och hoppade på ett flygplan till Auckland och senare till Cooköarna. På flygplatsen träffade jag en kille som jag träffade på Port Moresbys flygplats i Papua Nya Guinea sju veckor tidigare.

Ett litet propellerplan med ett tiotal andra passagerare tog oss till Luganville på ön Pentecost i östra Vanuatu. Vi landade i ösregn och gick av mer eller mindre mitt i ingenstans.
Vi hade tur och träffade den enda volontärarbetaren på ön som hjälpte oss till Pangi en by en timme bort längs kusten med båt i ösregn som vi med tiden skulle få vänja oss vid.
Då bankomaterna på Santo varit ur funktion den senaste veckan hade vi millimetertunna plånböcker med då guideboken (första gången vi använde den) talade om att det fanns en ANZ bank i byn trodde vi allt skulle lösa sig, men riktigt så var det inte. Pangi är en by helt utan elektricitet med två pyttesmå affärer (hål i väggen) en skola och ett par hus så vi gav snabbt upp vårt försök att få tag i pengar.

I mörker och ösregn blev vi ledda till det enda boendet i byn. Då ägarna var som en extra familj till den amerikanska tjejen som var volontärarbetare i byn kunde vi fixa till en deal.
Vi bodde i en enkel hydda med grusgolv och två sängar. Taket höll mer eller mindre tätt men fukten i luften gjorde att det var omöjligt för våra kläder och prylar att torka. Vi hängde upp allt i rummet som nu såg ut som inuti en zigenarhusvagn.

Den första natten fick vi i oss en varm måltid och spelade kort innan vi kunde gå till sängs i vårt råttfyllda rum.
Regnet vräkte ner i tvåhundra hela natten och fortsatte även morgonen därpå. Vår plan på Pentecost var att se landdivingen som är en kulturell ceremoni och även den ursprungliga typen av bungeejump som pågått i hundratals år. Efter det skulle vi ha tid att ta oss lång in i landet till små byar och leva lite ”locallife”. Men då vi knappt hade ett öre på fickan och regnet öste ned så att vägar sköljdes bort och allt blev försvårat med transporter mm. tänkte vi ta första planet (5 dagar senare) till huvudstaden Port Vila där vi kunde få tag i pengar, dock var det fullbokat.
Vi gick runt i byn i regnet och träffade en riktig profil i byn som visade oss runt en halvdag längs stranden, till en liten grotta och runt byn. Han berättade några historier som man kan fråga sig om dom var sanna eller påhittade. Efter han berättat att det bodde 2-3 miljoner i Vila (egentligen 28 000) tog vi allt han sa med en nypa salt. Men vi hade en trevlig dag.

På kvällen var vi lite lätt slitna av det ihållande regnet och även lite uttråkade tillsammans med dom fem andra gästerna på stället där vi bodde så vi spelade den där gissningsleken när man har en lapp med en känd person i pannan och ska gissa vem det är med ja och nej frågor. Det blev en höjdarkväll på Pentecost.

Dagen därpå fick vi för oss att göra en ”bushwalk” så jag och Martin tog på oss regnjacka och tog med oss en machete och började knata längs en stig. Den första timmen var det uppehåll, sen kom regnet men vi fortsatte som om det vore soligt. Vi gick och gick i cirka tre timmar innan vi träffade den första personen, utsvultna fick vi en tarorot och en avokado.
Kvinnan visade oss till en by nere i en dal där ett hundratal personer levde på det traditionella sättet i små hyddor och män klädda med ett löv runt penisen med bollarna hängandes fria som en kyrkklocka samt kvinnor iklädda endast en gräskjol.
Vi trodde vi hade hittat en perfekt by att ev. kunna stanna i. Men efter några minuter i byn fick vi höra att det kostade 100kr att vara i byn eller 1000kr att fota. Vi förstod snabbt att byn var välbesökt av kryssningspensionärer som under torrperioden kunde åka med bil nästan hela vägen till byn. Vi skrattade och gick därifrån.
På vägen tillbaka tänkte vi ta en genväg genom den tjocka djungeln, det var inte så lyckat. Efter att ha gått trekvart var det bara att vända. Barfota halkandes i lera och ösregn med tjock djungel så förstod vi att det skulle vara omöjligt. Så vi vände tillbaka och gick samma väg hem som vi kom. En kvart efter vi kom tillbaka blev det bäcksvart och med åtta timmars djungelvandring i benen somnade vi gott.

Dagen därpå slutade det regna på morgonen och vi tog båten till platsen för landdivingen. Då vi hört att det kommer ett par små chartrade propellerplan för feta turister till platsen när det vankas kulturshow ala landdiving tog vi med oss ryggsäck i ett försök att lifta tillbaka.
Man betalar en alldeles för stor summa pengar för att få ta del av ceremonin och tillsammans med ett 50-tal andra turister fick man se på när locals dansade och hoppade från det ca. 30 meter höga hemmagjorda tornet rakt ner i backen med ett hemmagjort rep runt foten.
Galen show att ta del av.

Vi hittade två olika flygplan som kunde ta oss tillbaka till huvudstaden. Jag åkte med en pilot som älskade att flyga nära marken och ge oss en liten tur. På vägen stannade vi på ön Epi hos ett par som hade en villa modell lyxigare och åt lunch.

I Port Vila har vi tagit det ganska lugn, haft fixardagar, bokat flyg, fört över pengar till mannen på Pentecost som vi bodde hos och vunnit småpengar på casino.

I går tog vi en tur ut och djuphavsfiskade. Efter nån timme fick jag napp och vevade hem en 15kg Mui-Mui (?). Det blev blodigt värre när den hoppade av kroken i båten. När vi jagade efter Blue Marlin hade vi inte samma lycka och efter fyra timmars försökande i dom enormt höga vågorna tog vi oss in på grundare vatten där vi avslutade med att dra upp fyra små tonfiskar på under kilot.
På kvällen blev vi serverade den supergoda fisken som hade samma struktur som en färsk lax men med vitt kött. Vi stretchade våra magmuskler från insidan och tog en liten runda på casinot.

Nästa destination; Tanna.

Upp klockan sju, hoppa in i taxin som tog oss 30-40 minuter norr ut längs kusten till kvinnan som vi besök veckan innan. Vid vårt förra besök hade vi kikat förbi och frågat om lov om vi kunde besöka en av hennes öar. På Vanuatu finns ingen allemansrätt så för att besöka en ö eller en plats behöver man fråga om lov.
Ön vi ville besöka var Turtle island som är en obebodd och sällan besökt ö trekvart rakt ut från fastlandet med motorbåt.

Projektet var att komma till en öde ö och leva mer eller mindre ett ö-liv oberoende av prylar och bekvämligheter. Då vi inte har allt för mycket tid på Vanuatu fick vi begränsa vistelsen till fyra dagar.
Det vi hade förberett att ta med oss var; en machete, fiskelina + krok, cyklop + snorkel, myggnät, snöre, ficklampa, tändare, första hjälpen, 1l kokkärl, två koppar, två sporks, ris, vitlök, lök, chili, lime, två avokados, en påse klubbor och ett sexpack öl samt 12 liter vatten.

Kvinnan som vi kom till var väldigt trevlig och hjälpte oss med allt och lite till. Det tog ett par timmar innan vi hittade någon som hade en motorbåt som kunde köra oss ut till ön. Under tiden paddlade vi ut till den närmsta ön med tre av hennes döttrar och gick ett varv runt ön och åt ostron som fanns i obegränsade mängder. Dock är varken jag eller Martin några ostronfanstaster så vi hoppades på fiskelycka under vår tid på ön.

En aluminiumbåt skjutsade oss ut till ön och vi kom dit lite senare än vi hoppats på. Projekt nummer ett var att bygga ett skydd för väder och vind. Martin fixade långa pinnar och jag högg palmblad. Det sista vi fick innan båten lämnade av oss på ön var en presenning ca. 1,5 x 2,5 meter som skulle bli det  sista skyddet från eventuelle regndroppar. Efter två-tre timmar hade vi fått upp en bivack, en eldstad samt samlat ved och startat upp en eld.
Första känslan av att vara på en helt öde ö var helt underbar, vi satt runt en eld vid vår egenbyggda hydda på en ö med palmer, djungel, rev och vita sandstränder.
Första kvällen drack vi en öl som vi tycke vi var värda och berättade historier hela kvällen. Till middag fick det bli ris och fusk-guacamole.
När vi satt runt elden kunde vi se tusentals eremitkräftor vandra ner till stranden till skogen, några ”råkade” gå rakt in i elden…

Andra dagen gick vi ett varv runt den lilla ön innan vi fixade ihop ett fiskespö och en krok på en flaska. Problemet var att det var för grunt för att fiska från land och för höga vågor för att fiska från revet. Istället fick vi simma ut över korallerna och sänka ner kroken med en eremitkräfta på. Dock råkade jag simma in i en korall och skar upp sidan av foten. Martin gav sig dock inte och efter någon timmes fiskande fick han nått på kroken.
Så här i efterhand har vi förstått att det är svårt att få in snitsen på fisket. Med ett nät hade det varit en barnlek men en harpun hade varit perfekt.
Då vi endast hade med en tröja var och ett par badbyxor snickrade vi ihop lite egna kläder. Dom blev riktigt luftiga i grenen. Den enda nackdelen var att våra lövbyxor inte täckte hela baken när man satt ner och det blev lite smått obekvämt ha en knottrig sten mot skinkorna.

Den kvällen hade vi en riktigt fin solnedgång och vi försökte göra egen kava dock blev det lite halvt misslyckat.
Efter att ha suttit vid elden troligtvis till efter midnatt började det blåsa lite och vi fick en skur, ”hyddan” skyddade förvånansvärt mot regnet och vinden. Så vi sov även gott den natten.

Dagen därpå hade vi lite mer moln vilket var väldigt skönt. Vi gjorde ett andra försök och fiska, men nära räknas inte på ön. Efter det var vi tvungna att fixa lite kokosnötter då vår vattenreserv börjat sina. Försök ett; med lång pinne peta ner nötterna, misslyckat. Försök två; snara på pinnen, misslyckat. Försök tre; skicka upp apan Martin i trädet; kokosnöt – check!
Machete-Dick högg upp nöten lika skickligt som lokalbefolkningen (en viss modifiering av den verkliga historien).

På kvällen körde vi en masseldning innan vi fick en sista natt god sömn på ön. Sista dagen gjorde vi inte många knop. Badade solade och rev vårt mansion för att inte lämna några spår. Sent på eftermiddagen kom vår skjuts tillbaka men båda hade nog lite lust att stanna längre. Men en harpun och en kvinna hade man kunnat stanna en evighet.

Nästa destination Pentecost.

Att komma till Australien var som att komma hem. Långt från upplevelser nya människor, kulturer och traditioner. Första dagen tänkte jag inte så mycket och bara njöt av en riktig dusch och en smakfull måltid; McDonalds. Dagen därpå fick jag lite smått panik och hade bara lust att vända tillbaka, jag förstod mej inte på vita människor just för tillfället. Inte förrän jag var i västvärlden förstod jag hur många intryck som slagits in i min skalle under tiden i Papua nya Guinea.

Australien skulle bli lite semester från resandet och det enda som jag hade inplanerat var att segla ett par dagar. Blev fast i Cairns i en vecka där jag bodde i ett dorm och träffade många andra resenärer som jag hade riktigt kul med. Under dom första dagarna fick jag berätta historier om mina veckor i PNG 24/7. Vädret tillät mej inte att göra mycket mer än att stanna inne, men tack vare alla jag umgicks med gick tiden väldigt fort.
Efter sju dagars av fest fick jag nog och satte mej på en buss till Arlie Beach tolv timmar söderut som är utgångspunkten för den seglingen jag hade bokat dagen innan.

Båten; Condor är en 24 meters maxibåt som ansågs vara kanske den snabbaste i skiftet mellan 80- och 90-talet efter sina vinster i både America’s Cup och Sydney-Hobart mm. Besättningen bestod av fyra personer varav en som varit min rumskamrat i Cairns. 23 av dom 28 gästerna  hade aldrig varit på en segelbåt tidigare.
Dom tre dagarna var helt underbara dock önskade jag att vi kunde seglat lite mer seriöst när vi ändå hade en riktigt snabb båt. Under tre dagar gjorde vi ett slag! Men vindarna var bra och vi cruisade i 15-19 knop.
Snorklingen var högst överskattad och vi hade en sikt på 4-5 meter, men sista dagen hade vi lite tur att se delfiner hoppa på sidan av båten. Vi var även tvungna att använda en kroppsstrumpa som skydd mot maneter. Kaptenen hade sett en hammarhaj fem minuter innan jag vaknade upp efter att ha sovit sista natten på däck. White heaven beach ”ska väl” vara höjdpunkten på turen men det enda som var riktigt speciellt var den extrem vita sanden samt hur finkornig den var.

Personerna från båten hade en sista utgång tillsammans i Arlie Beach. Dagen därpå tittade jag ut från ett regnigt dormrum och visste inte vad jag skulle göra dom sista tre dagarna innan jag skulle möta upp med Martin i Brisbane. Jag åt frukost med två danska tjejer (Jeanette och Helene) som jag träffat dagen innan seglingen och umgåtts med på båten, det slutade med att vi hoppade på en buss till Townsville och senare en båt till Magnetic Island tillsammans.
Andra dagen hyrde vi en bil (en rosa lite cabriolet) och gled runt lite på ön. En väldigt trevlig och solig dag då vi såg några wallabies, koalor och ett gäng papegojor.

Min plan var att flyga till Brisbane dagen därpå och möta Martin men fick ett meddelande att hans flyg var inställt pga. vulkanutbrottet på Island så istället åkte jag, Helene och Jeanette till Carins. Där jag spenderade ännu en rolig vecka i väntan på Martin. Träffade några nya vänner jag fått veckan innan och gick på bio ett par gången under dom första regniga dagarna.

En vecka senare än planerat var jag på väg till Brisbane och efter två missade flyg träffade jag en kritvit Martin utan några väskor på flygplatsen. Då vi missat en vecka och nya flygbiljetter till Salomonöarna skulle kosta för mycket ändrade vi våra planer och bokade ett flyg till Espiro Santo, Vanuatu.
Vi hann med att ha en rolig och annorlunda kväll och Martin fick tillbaka sin väska ett halvt dygn innan vi satte oss på flighten till Vanuatu.

Jag ber om ursäkt för att uppdateringen inte varit så frekvent den senaste tiden men jag har helt enkelt inte haft något att skriva om. En andra ursäkt är för bilderna då jag inte har haft tillåtelse att logga in på min ftp från ip-adresserna i Australien och att ladda över bilderna via VPN var så osmidigt.

Min vistelse i Papua Nya Guinea är över efter en händelserik månad. Tror att jag har hittat ett nytt favoritland, ett land där solen alltid skiner även då det regnar. Finns så mycket jag skulle vilja berätta och skriva om, men har insett att skriva tar tid. Har kanske slarvat lite i mina senaste inlägg, men som jag nämnt tidigare har tiden inte varit på min sida. Om tiden vore obegränsad hade jag nog skrivit en bok. Skulle vilja beskriva alla smådetaljer här i landet, som hur man hälsar på någon på avstånd genom att hålla upp handen i en 45 gradig vinkel och spreta med alla fingrar förutom lillfingret som pekar ned mot marken. Eller hur alla handskakningar går till, ibland endast med ett eller två fingrar, ibland genom att låsa knogarna på pek- och ringfinger på den man hälsar och dra tillbaka handen så det uppkommer ett knäppljud. Eller hur männen skrattar som skulle ta en sida att beskriva, hur kvinnorna skriker ”Aiiii” när man går förbi. Eller hur man gör ett suckande knäppljud med tungan mot gomen när man lyssnar på någons berättelser. Eller hur breda männens fötter är så att inga skor passar.

Sista natten i Mt. Hagen somnade jag till ljuden av pistolskott. Vaknade med helad mage men tom på energi och funderade fem minuter på vad jag skulle göra den sista veckan. Bestämde mej för att ta bussen västerut, se vad som händer på vägen och hoppa av när det kändes rätt. Frågade kvinnan på vandrarhemmet om det på gick några klankrig längs vägen men hon svarade att det inte fanns några faror längs vägen.
Bussen gick mot Tari som jag hade tvekat på att besöka då jag fått för mej att platsen endast skulle vara ett mänskligt zoo, dit rika turister flyger för att ta en bild på alla Huli Wigmen och flyga därifrån. Tari är en större by i Huliland i Southern Highlands där några män fortfarande bär traditionella kläder, lite av PNG´s signatur med dom fjäderutsmyckade perukerna och svart-gulmålade ansikten.

Lite trött och med noll reslust då min energinivå var på botten satte jag mej på bussen som skulle ta mej bort från skottregn och dyra kackerlacksfyllda vandrarhem. Det tog inte många sekunder innan humöret och ressuget steg från hemlängtan till en här-vill-jag-stanna-nivå. Alla trevliga personer på bussen fick resan att kännas som en familjemiddag. Jag frågade återigen om klankrig och banditer men fick svaret att det upphört och att resan ska vara helt säker.
Klankrigen handlar om mark & land och den klassiska tillbakakakan. I många byar växer pojkarna fortfarande upp som krigare. Striderna utspelar sig för det mesta på öppna fält men även ibland längs vägen då det är en bra mötesplats för uppgjorda fighter. Utomstående dras inte in i slagen, men att åka mitt igenom ett slagfält där det regnar pilar och spjut låter inte som någon bra idé i mina öron.
Efter några timmar på vägen kom vi till en bro. På andra sidan stod ett 50-tal män med machetes, pilbågar, spjut och ett eller två gevär. Klankrigen längs vägen hade uppenbarligen inte slutat helt och hållet, kanske spilldes det lite blod på platsen senare under dagen. En medpassagerare berättade om två byar som inte var helt överrens om vem som ”ägde” bron.

Vi körde vidare och för chauffören var det en vanlig dag på jobbet som rallychaufför. I PNG är fortare bättre och det är inte ovanligt att man kör i 120 på en grusväg, om det inte är allt för många hål i marken. Jag försöker koppla bort farorna i trafiken numera och hoppas bara på att inte oväntat händer. För om det smäller så är det tack och godnatt. I PNG så händer det inte dödsolyckor utan rena krascher med dödlig utgång. Månaden innan hade två bussar frontalkrockat, 47 miste livet.
Men den enda gången jag blev riktigt rädd och lämnade bussen var när vi åkte in på macken för att tanka. När folk röker och tankar samtidigt vill jag inte vara i närheten, men här är det vardag. Resan gick vidare men jag kände mej lite smått obekväm med killen som satt på en plastdunk med diesel och tände en cigarett i kvarten. Visst diesel är inte så lättantändligt men förnuftet hos många i utvecklingsländer är lika dåligt som utbildningen.

Då vi hade mycket att prata om och alla medpassagerare såg mej som en bra vän gick dom tio timmarna förvånansvärt fort. Landskapet är riktigt vacker och jag önskade att vi kunde stannat och tagit en bild på ett par platser.
Den sista biten är genom raskol-land (raskol = tjuv/pirat/rånare) men jag kände mej lugn då alla andra på bussen inte var ett dugg oroliga. Precis innan vi kom till bushen där rånarna brukade slå till fick busspojken ett samtal och han berättade att raskols hade rånat ett par bilar och bussar tidigare på morgonen. Efter att ha väntat på sidan av vägen en kvart fick vi poliseskort en dryg mil.

På bussen träffade jag Philip som var i min ålder, han erbjöd mej att bo hos hans familj i Tari. I en by fem kilometer från city/landningsbanan låg huset vid en missionsstation. Hans far pastor Ferman hjälpte mej att komma i kontakt med en tarihövding; Chief Alembo.
Att bo med en djupt religiös kristen familj var inte direkt vad jag tänkt mej så för att få lite mer insikt i hulikulturen bestämde jag mej för att bo med Chief Alembo. När jag träffade den lilla, runda och gamla mannen var han klädd i ett skynke fram och med några blad därbak. Verkade lite kyligt på kvällen, men när mörkret lade sig gick vi in i en 35-gradig hydda med en eldstad i mitten. Då Alembo varken pratade engelska eller pidgin, fick hans son fungera som tolk. 

På kvällen sa Alembo att om jag ville veta mer om Hulikulturen och dess wigmen måste jag klä mej som en. Jag sa att det inte behövdes men han insisterade.
Det finns ett par tusen wigmen kvar i Huliland, perukerna är gjorda av deras eget hår och tar ca 3-5 år att odla det stålullstjocka håret. Under tiden bor männen i menhouse avskilda från kvinnor. Hur perukerna dekoreras är personligt, men stilen och storleken avgör vilken rang man har i byn.
I den här delen har det krigats så länge byborna minns och många liter blod har spillts under klankrigen mellan alla wigmen i Huliland. För att hålla andra klaner borta och underlätta försvar av sitt territorium i strid har ägarna byggt tre meter höga lervallar runt alla vägar stigar och trädgårdar.

Morgonen därpå gick vi upp tidigt och pojkarna i menhouset förberedde min utstyrsel för dom kommande dagarna, håret kom från Alembos son.
Att klä upp sig tog en timme, lite obekvämt med alla halsband samt peruken men skönt och luftigt i grenen. VI gick runt i byn och jag hade snabbt fått följetåg av ett hundratal skolbarn som ville se ”the white huli wigman”. Det var ingen bra idé att stanna upp då jag fick en opasserbar klunga runt mej. För att kunna gå vidare fick pojkarna som fixat mina kläder smiska barnen med en bambupinne så jag fick en lucka ut från i trängseln.

Vi tog oss in till marknaden och träffade ett par andra wigmen. Där var jag dagens attraktion för ett tusentals hulimän och kvinnor. På något sätt hade jag lyckats bli en omvänd turistattraktion för alla locals. Men alla verkade vara väldigt glada över att se en vit man i deras traditionella kläder som på en kväll hade lärt sig artighets och välkomstfraser på deras eget språk.

Dagen därpå drog jag på mej kläderna igen, det var en stor dag i Tari när guvernören för Southern Higlands skulle besöka byn där han föddes. Pastor Ferman gick med oss till marknaden och han sa att idag ska vi träffa guvernören. Runt flygplatsen stod det uppskattningsvis 20-30.000 locals och väntade på sin guvernör. När den mörkblåa helikoptern närmade sig fick jag, Alembo, två andra wigmen, polischefen och ett par politiker gå in på området. Vi ställde upp oss på ett led, guvernören och ett par andra kostymklädda män hälsade och skakade hand med personerna i ledet. När han kom fram till mej blev han lite förvånad, vi pratade i någon minut tills det att en livvakt pekade på klockan. På marknaden där det hölls tal hade jag lika många blickar på mej som guvernören själv. Min utstyrsel tvingade mej att skaka hand med ett tusental besökare och jag vet inte hur många gånger Tariborna berättade att dom var överlyckliga och stolta att se mej som en wigman.

Med lite ryggknas tog jag och Philip en PMV (buss i PNG) västerut mot Koroba efter ett par dagar i Tari levandes som en Huli wigman med Chief Alembo.
När himmelen öppnade sig förstod vi att det skulle bli otroligt tungt att vandra i stormen så vi tog skydd i en by nära vägen. Det lättade aldrig så vi somnade efter en skål ris.
På morgonen var ryggen ännu mer knasig och jag förstod att vandra inte skulle bli möjligt. Vi tog oss någon halvmil till Maria market där ett tusental ansiktsmålade människor kastade sig framför min kamera. Vi åt banan och trädtomater till frukost. På marknaden som sällan besöks av vita blev jag av med min flaska med inbyggd vattenrenare. Tråkigt men sant så finns det ett svart får bland alla dessa underbara och vänliga människor. För mej var flaskan värd så mycket mer än för en lokal pojke med stålmage som inte ens vet var det svarta röret i flaskan är till för. Då ryggen strejkade tog vi bussen tillbaka till Tari där jag hann tillbaka till min andra grisslakt hos pastor Ferman innan himmelen öppnade sig igen.
Återigen fick jag vara med om hur man gör mumu med varma stenar i ett hål i marken.

I pastor Fermans hus låg en febersjuk kvinna och vilade med halva syjuntan runt sig. Jag gav henne en Ibumetin men förklarade att den inte kommer få henne att tillfriskna men göra det lättare att vila. Senare på kvällen efter middagen vaknade hon till och drack vatten och jag frågade om hon ville ha en till tablett för att kunna sova.
Efter en natts vila mådde hon bättre och ryktet om min supermedicin spred sig. När jag sa att tabletten endast sänker febern och ta bort en del av värken under en kortare tid var det ingen som trodde på mej. Dom var beredda på att göra vad som helst för att få min sista karta med värktabletter.

Efter en dryg vecka tog jag bussen tillbaka mot Mt Hagen tillsammans med Philip. Sexbussen gick lämnade Tari klockan sju, det tog närmare tolv timmar då vägen blivit förstörd av regnet samt att vi fick en punka. Som vanligt var alla på bussen väldigt optimistiska och talade om att resan skulle ta cirka sju timmar.
Det fick bli en natt till i gangsterstaden innan jag morgonen därpå åkte förbi flygplatsen och köpte en flygbiljett till Port Moresby från Goroka som var den närmsta staden med plats på planet. Efter en galen fyratimmarsresa (en timme i PNG) i ösregn kom jag till Goroka där jag checkade in på mitt första hyfsade vandrarhem i landet.

Morgonen därpå hoppade jag på ett plan till huvudstaden Port Moresby, väntade några timmar och tog mitt sista propellerplan på ett tag och landade två timmar senare i ett regnigt Cairns, Australien.

Jag väntar med att berätta om Australien och avslutar med att berätta lite om Papua Nya Guinea.
I ett land som är ett dom mest outvecklade i världen sker saker på ett lite annorlunda sätt än hemma som ni kanske förstår, men kommer man dit med ett öppet sinne kan det bara sluta på ett bra sätt. En resenär får inte samma kulturchock som i exempelvis Indien och det är mycket lättare att komma i kontakt med lokalbefolkningen. Visst språket är lättare att förstå men folks gästvänlighet och omtänksamhet gör varje dag i landet till ett rent nöje. Jag kände mej aldrig som en turist utan mer som en vän med en annorlunda hudfärg och en annan bakgrund.

Vissa saker måste man uppleva för att förstå som att träffa byar som helt saknar utbildning. Så i princip allt en västerlänning berättar är helt nytt för dem. Att förklara hur ett batteri fungerar eller förklara vad astrologi eller internet är för en som aldrig hört talas om dessa ting är en upplevelse i sig. I många länder sker vardagliga saker på ett annat sätt än hemma och det är ganska kul hur man ser på tid och avstånd. Men det var även vissa sätt man göra saker på som bara jag sett i PNG. Då utbildning inte existerar i alla byar lär man sig från sina föräldrar. En son lär sig jaga och bygga hus av sin far. Så är fadern dålig på att bygga hus blir sonens hus inget mästerverk men det är så det fungerar här. Även om sonen kusin är expert på att bygga hus gör han fortfarande som hans far lärt honom.
När vi steg på en färja frågade biljettkontrollanten passagerarna om åldern. Ganska lustig då dom knappast kommer använda informationen i en undersökning och i ett land där ingen vet som ålder verkar det som slöseri med energi. Men jag fick veta att det var så han hade lärt sig att man gör när man kontrollerar en biljett.
PNG-way lärs ut väldigt systematiskt hur man gör steg för steg och även om man får samma slutresultat men om man gör det på ett annat sätt så är det fel. Ett exempel var när jag hjälpte till att göra en massa av mat och man hade en pinne som man håller i ett överhandsgrepp och gnider fram och tillbaka i en skål. Då jag blev trött bytte jag vänsterarmen till ett underhandsgrepp men fick snabbt påpekat att jag gjorde på fel sätt även då resultatet blev detsamma.

För de flesta finns det ingen morgondag, så om det finns pengar i plånboken spenderas som samma dag. Detsamma gäller med dom som har jobb och dricker öl. För många i landet kanske utvecklingen har gått lite för fort och alkoholkulturen kanske kommit in lite för fort i deras kultur.
Av dom som arbetar i mindre städer eller i stora byar och får en lön så spenderas ca 80% av inkomsten på öl. Så tjänar man en tusenlapp är 800kr till för öl, den ölen dricks upp samma dag eller under dom dygnen det tar att dricka upp alla flaskor. Sen rycker man på axlarna och går tillbaka till jobbet.

Hursomhelst så har denna månad i Papua Nya Guinea varit det bästa jag gjort på resande fot. Upplevelsen har oförglömlig och jag hoppas verkligen att jag kan sätta foten i detta land igen och möta ännu fler trevliga människor och se mer av vad landet har att erbjuda. Nu ska jag plugga på min pidgin och förhoppningsvis kan jag göra mej förstådd på deras språk under min nästa vistelse. Dom resterande lokala 820 språken får vänta ett litet tag.

Med vänlig hälsning

Dick som har (hade) 6 veckors skäggväxt och med armar med fyra nyanser av brunt; riktigt brun på händerna efter paddling med långärmat, bruna armar och vita axlar från bonnbrännan och en kritvit vit rand på biceps efter mina traditionella kläder som wigman.

Försök nummer två att flyga till Maposi (tidigare Mapisi) var inte heller så lyckat. Efter att ha checkat in blev jag tvungen att lämna mitt bagage på flygplatsen eftersom två tyska ingenjörer skulle ta samma plan till en närliggande landningsbana för att kontrollera kvalitén på underlaget. Då tyskarna inte direkt var lättviktare och singelmotorplanet inte kunde ta mer vikt fick jag offra mitt bagage.
Efter att ha lyft fick vi vända tillbaka efter cirka 10 minuter i luften då sikten var för dålig. Väntade på flygplatsen i fem timmar tills det att molnen lättade. Det tredje försöket var mer lyckat och nu med mitt bagage då tjockisarna fick ett annat uppdrag.

Efter en och en halv timme i luften och tre byar (vi lämnade av lite post) senare landade jag på en gräsplätt i Maposi. Efter att ha stigit av och piloten lämnat mej stod jag ansikte mot ansikte med ett hundratal knäpptysta stirrande bybor. Då klarnade det i skallen och jag tänkte ”vart är jag egentligen?”. Jag frågade om någon talar engelska. Efter några tysta sekunder såg jag en viftande hand i bakgrunden och en liten man svarade på bruten engelska att jag skulle prata med honom. Min första fråga var; kan jag köpa en kanot av er?
Vi kallpratade lite innan den lilla mannen, Richard bjöd in mej för att stanna hos honom en natt innan min tid på floden startade. Om man ska beskriva Richard så var han identisk med karaktären som var den lilla guiden i boken Shantaram.

Efter att lämnat mina tillhörigheter i det spartanska huset tog vi en runda i den lilla byn som har cirka 200 invånare, ingen hade någon direkt koll på exakt hur många invånare byn har. Jag fick snabbt en svans på ett tjugotal bybor som var intresserade av vad en vit man gjorde i deras by.
Jag fick som uppdrag av piloten att byta startbatteri, kontakter och kablar i en gräsklippare för landningsbanan. Det var ganska kul att försöka förklara vad delarna vad till för, har aldrig sett så många frågetecken i hela mitt liv.

På kvällen blev jag serverad min första måltid; flying fox (har för mej att det är flygande hund) och stekt sago (en pannkaka gjort på en sur massa seg som gummi). Kan inte erkänna att jag blev direkt proppmätt.
I det öppna köket satt vi ett tiotal personer. Richard och hans brors fru kunde prata delvis engelska, det var första gången som hon pratade med en vit man. Som vanligt fick jag berätta lite om mitt land, som ingen hade hört talas om, visa en karta för personer som inte kan peka ut deras eget land eller Amerika och berätta om min resa jorden runt.
Jag fick höra om livet i byn och hur deras traditionella kultur helt dött ut för 20-30 år sedan då missionärer kommit dit och hjärntvättat byborna tvingat på dom en tro på gud och all den där skiten. Tråkigt men sant så är deras tro på andar, deras sånger (singsing), deras traditionella kläder, hantverk och kastom traditioner ett minne blott och dom enda som har ett minne av dessa tider på väg att dö ut utan att lära vidare kultur och traditioner till dom unga. För mej och min kamera var det en besvikelse.
I byn fanns det en skola men ingen lärare, så barnen växer upp helt utan utbildning.

I dessa byar lever dom ett liv utan pengar, man använder vad naturen har att erbjuda. Man bygger ett enkelt hus (tak och fyra väggar), jagar vildsvin, fåglar och couscous och odlar sago, banan och mango. Det är ett enkelt liv och det görs inte många knop i byn. Man bygger ett hus var tionde år och väntar tills det faller ihop innan man bygger ett nytt och det räcker med att jaga en gång i veckan och sagon, bananerna och mangon sköter sig själv. Resten av tiden tillbringar man med att vila.
Den första natten ville jag ut och jaga men det var alldeles för farlig för den vita mannen, så jag tjatade som ett litet barn i en timme. Tidigt nästa morgon skulle jag bli väckt och vi skulle ut och jaga.
Så vi gick till sängs. Min säng var en strandmatta på trägolvet men jag somnade fort då resandet och alla nya intryck tagit på min energi.

Morgonen därpå vaknade efter solen gått upp, jakten blev inte av då det regnade lite under natten. En bra ursäkt för att slippa jobba. Istället gick jag ett andra varv i byn, ner till floden och letade efter lite fåglar i djungeln. Idag hade svansen växt till ett trettiotal personer. Efter det ville Richard och dom andra vila lite så jag övade lite med pilbågen men insåg att jag aldrig skulle kunna döda ett springande vildsvin på det sättet. Byns bästa bågskytt var en döv och stum kille i 30 årsåldern som träffade kokosnöten gång på gång från 20-25 meter, jag hade det svårt från 5 meter.

Enligt guideboken kunde man köpa en dugout (en traditionell kanot/urgrävd trädstock) för ca. 800kr. Så när jag frågade och fick höra att jag kunde köpa en för 150kr slog jag till direkt, det var inklusive två paddlar och ett spjut som används i krig.
Min plan var att paddla ner längs Wogamush river på en vecka, kanske också som den första vita som paddlat ner längs floden. Men under mina två dagar i byn fick jag berättat om hur farligt det var att paddla ensam på Sepik river och hur vita blivit mördade (20-30 år sedan). Så dom tillät mej inte att paddla själv, hur mycket jag än försökte övertyga dom om att det var ok. Tillslut blev det lite jobbigt även då dom bara ville mitt bästa när skulle planera hela min resa. Richard ställde upp att paddla mej hela vägen på en vecka helt gratis, men det var inte vad jag tänkt mej.

Morgonen därpå gick jag ner till floden för att hämta min ”kanot” och blev lite förvånad när jag såg hur stor den var. Att paddla en sjumeters kanot själv var svårare än jag trodde så jag tog hjälp av en kille i min ålder för att paddla mej förbi dom två första byarna.
Naturen och djungeln var helt fantastisk och jag var mitt i fågelskådarens mekka. Hundratals olika färgglada fåglar som Bird of Paradise, Papegojor, Kakaduor, Kingfisher och Hornbills stora som mindre flygplan. Dock var det en omöjlighet att fota flygande fåglar i en vinglig kanot.

Efter ca. tre, fyra timmar kom vi till den första byn Pawsomwe, lik den första byn fast med runt 60 invånare. Kände att det räckte för dagen och jag blev välkomnad av nästan hela byn, ett par kvinnor gick runt byn i en cirkel och grät och sjöng pga. en bortgång av en äldre kvinna i byn dagen innan. Jag fick samma stirrande undrande blickar på mej när jag gled in med kanoten i byn men efter ett par handskaningar ett varmt välkomnande. I den här byn fick jag sova i ett stort hus tillsammans med halva byn. Efter att ätit piraya och sago gick alla män för att ta ett bad i floden. Lite rädd för krokodiler tog det ett tag innan jag hoppade i men det var en upplevelse att tillsammans med ett 30-tal nakna män och pojkar ta ett dopp i floden vid solnedgången mitt i djungeln lång bortom civilisationen.
På kvällen satt vi runt elden och när jag tog fram kameran och visade bilder hade jag en folkmassa hängandes på mina axlar. När jag skulle sova hade jag ett dussintal barn som stod runt mitt myggnät för att se när den annorlunda mannen somnade. För många i byn var jag den första vita mannen i deras liv och den första utländska besökaren på 5-10 år. Dom sista missionärerna lämnade detta område för 10-15 år sedan och av dom var även många från PNG. Sen lever dom ett ganska isolerat liv och det är bara dom äldre som har varit på Sepik River (huvudfloden), det finns inget intresse för byborna att paddla upp emot en vecka för att komma till dom större byarna.
Angående räkning av år så är det inte så viktigt, när man frågar nån om åldern kan dom slänga ur sig vad som helst. Richard som var nån stans emellan 30-40 år svarade att han var runt 20 när jag frågade honom.

Nästa dag paddlade vi väldigt lugnt till nästa by Sio till och från gled vi bara med strömmen. Det som tar mest på energin är solen och värmen, att paddla mitt på dagen när det är 35 grader varmt var tyngre än vad jag hade förväntat mej.
Sio var en lite större by men här hade jag fler än någonsin som följde efter mej. När jag skulle ta en dusch i ett litet vattenfall hade jag ett 20-tal åskådade som ville få en skymt av den vita rumpan. Vi tog en liten vandring upp på en kulle där byns skola låg, i klassrummet träffade jag en lärare som pratade perfekt engelska och han var helt lyrisk över att ha en besökare som han kunde ha en riktig diskussion med.
Innan middagen tuggade jag lite betelnöt med mannen jag bodde hos, utanför huset stod ett 50-tal människor och väntade. Min vän som jag paddlat med dom senaste dagarna Tobias skulle koka ris som jag hade tagit med mej (ris är hårdvaluta på floden) och jag frågade om han visste hur man gjorde. Efter att riset kokat i 45 min och det var hälften vatten kvar förstod jag att jag skulle kokat riset själv, men men det var gott med överkokt ris, tonfisk på burk och chilisås istället för deras sago. Även här har traditionerna och den ursprungliga kulturen dött ut, det enda som finns kvar är ett hål rakt igenom nästippen mitt på näsan på dom äldre i byn som var till för ett grisben för utsmyckning. Jag sov lite knasigt på det hårda trägolvet och ryggen fick smaka på det enkla bylivet.

Nästa dag lämnade jag Tobias men bestämde mej för att ta hjälp av två andra killar från byn, då vi hade en sextimmarspaddling till nästa by och att sova i bushen är ingen alternativ här. Nu började vi komma in på krokodilvatten och man kunde höra ungarna skrika i vassen.
Nästa by, Biaga skiljde sig från dom tidigare byarna. Här står husen på vattnet under regnperioden och dom lever kvar med kastom kulturen även då som är kristna, här finns även det enda Haus Tamburam kvar på floden (andligt hus endas för män). I Biaga utför man fortfarande ritualer föra att inviga pojkar till män och byborna har en stark tro på andar.
Här bodde jag hos Francis som är hans kristna namn eller Yenu som är hans traditionella namn som även kom att bli mitt Sepiknamn. Efter drygt en vecka började lokalbefolkningen kalla mej Sepikman, innan hade dom kallat mej; white man, dimdim (vit man på pidgin), crazy (många bybor trodde jag var galen som skulle paddla Maposi till Pagwi). Men nu hade jag blivit en Sepik man då jag ägde en kanot, åt och levde som dom själva, tuggade betelnöt, testade att röka lokal tobak som vände utochin på lungorna, lärde mej deras språk och försökte jaga.
Francis kunde prata bra engelska, vi hade mycket att prata om och kom bra överrens. Sättet som han uttryckte sig på gjorde att vi hade mer gemensamt än många jag träffat på floden. Jag fick lära mej mycket om deras traditioner under dagarna vi spenderade tillsammans. Han visade en utstyrsel av deras traditionella kläder och han lovade att skriva ett brev innan nästa ritual då pojkar blir män när hela byn klär sig i traditionella kläder i en vecka.
Innan varje jakt offrar dom en höna inför ett grishuvud som är hundratals år för att få goda andar på sin sida och ge dom jaktlycka.

I byn fick jag berättat att det mesta man namnger är för att hedra sin far, så jag tog tillfället i akt och namngav min kanot; Ulf. Normalt har båtar ett kvinnonamn, men här på floden är det annorlunda och jag hade inte blivit så respekterad med en tjejbåt.
I närheten finns fyra andra byar som har samma kultur och nuförtiden kan männen i byarna besöka varandras andliga hus, tidigare har dessa byar krigat och byborna har varit huvudjägare men det upphörde i samband med självständigheten 1975.
I Haus Tamburan som endast får besökas av män berättas historier och pojkar lär sig traditionella singsings (sånger), hantverk och allt som en man behöver veta. Om en kvinna skulle besöka huset måste hon dö och får dåliga andar på sig som antingen kommer ge henne en sjukdom som leder till döden eller se till att hon råkar ut för en ”olycka”.

Francis var orolig för en sak om jag paddlade ner längs Sepik River själv och det var krokodilerna. Från Biaga och längs huvudfloden är det vanligt att folk blir uppätna av krokodiler. Det största misstaget är att man paddlar där krokodilerna jagar något som jag inte har någon aning om. Sen är risken mindra om man paddlar konstant för om en krokodil ser och hör en stillstående kanot kan dom simma in i kanoten så att den välter och sedan äta dej som lunch.
När det gällde krokodiler så litade jag på Francis, han hade dödat fler krokodiler än någon i byn. Så istället för att paddla själv skulle jag få sällskap av honom ända ner till Ambunti där hans fru och två barn bor.
Till middagen fick jag ett krokodilägg, gulan smakade bra men vitan i ett krokodilägg stelnar aldrig och det var lite för slemmigt för min smak. Innan vi lämnade Biaga fick jag en traditionell hatt att ha som minne.
Efter en vecka hade jag spenderat ca 200kr till största delen på en kanot.

Paddlingen till Swagup var lite längre, men tack vare lokalkännedomen kunde vi ta genvägar genom små gångar mitt i djungeln som sparade oss många timmar paddling. Halvvägs kom vi till Yamanumbu en liten by lik Biaga. Där fick vi laga en läcka i kanoten med lite lera. Här träffade jag också James som bor i Swagup och som var en av huvudpersonerna i en BBC dokumentär om Swagup som heter ”Edge of Existence”. Det var Francis kusin så vi blev inbjudna att stanna hos honom.
Swagup har ca. 400 invånare och har ett rykte om sig att vara bra krigare idag så är byn känd för att vara dom bästa på att bygga kanoter på floden. Att bygga en kanot i min storlek tar ca en månad.
Nu hade jag kommit till en del av floden som har turister. Swagup har 3-4 turister per år som kommer för att ta del av byns starka traditionella levnadssätt, här är dom inte kristna och missionärerna blev fort bortjagade när dom försökte ta den ursprungliga tron och kulturen ifrån byborna.

På kvällen startade vi en generator och en tv för att se på dokumentären om Swagup och en uppföljare när ett par personer från byn besöker London (Return of the tribes). Tv:n och generatorn var en gåva från BBC. Kändes lite overkligt att sitta på en så avlägsen plats av jorden och se en dokumentär om när några bybor besöker London.

Nästa dag startade vi tidigt då vi hade 10-12 timmars konstant paddlande till Ambunti. Det skulle visa sig bli en lång och jobbig dag. Som tur var hade jag molnen på min sida på morgonen. Men det jag kommer att berätta för mina barnbarn är det som hände runt klockan sju på morgonen på en genväg som var en ca 20 meter bred flod.
Min rygg var ganska stel efter allt paddlande och sovandes på ett trägolv varje dag men vi paddlade på i en bra takt på morgonen. Helt plötsligt säger Francis; höger höger, paddla paddla. Jag svarar; va? Han säger; krokodil vänster. Jag kollar till vänster bort mot horisonten men ser inget tills det att jag kollar rakt ner mot min paddel. På ytan, 3-4 meter från kanoten var en krokodil nästan lika lång som kanoten och stor som en bil redo för frukost. Jag har aldrig paddlat så fort i hela mitt liv. Har sett krokodiler på Borneo förut med det här var ett monster. Francis sa att den var ca 5 meter lång och om en krokodil ligger på ytan vid soluppgången är det inget bra tecken. Den första och enda vilda krokodilen som jag såg kunde ha blivit den sista i mitt liv.
Resten av dagen var det bara att paddla på och solen brände. Jag drack uppemot en liter skitigt flodvatten i timmen men kände hur huvudet sa ifrån dom sista två timmarna. Efter vi kom fram till Ambunti gick vi genom skogen till en av dom små affärerna och jag köpte en kall Cola, den slank ner på fem sekunder och jag köpte en till som jag kunde njuta utav.

Efter att ha ätit med Francis familj somnade jag helt utmattad och vaknade inte förrän tolv timmar senare. Nästa dag gick vi till en lokal marknad men jag kände mej fortfarande sliten i kroppen. Så resten av dagen satt vi och berättade historier. Jag hade planerat att stanna uppemot två veckor, men den här tiden räckte, min rygg var paj och jag hade inte ätit eller sovit ordentligt på nio dagar.

Dagen därpå gick jag upp klockan 01:30 för att ta en motorkanot till Pagwi för att senare ta en buss tillbaka till Wewak. Som jag berättade tidigare är räkningen av åren inte så noggrann, detsamma gäller med tiden. Fick höra att kanoten skulle ta en timme och bussen 2-3 timmar.
Efter vi åkt med kanoten sittandes packade tightare än sardiner i en plåtburk började det regna riktigt djungelregn och vi fick stanna då föraren inte såg nått framåt. Även då jag hade en regnjacka och en plastpåse runt ryggsäcken och vi hade en presenning (dock med några små hål) över oss blev jag dyngsur. Båtresan tog fyra timmar sen var bussresan en sex timmar lång mardröm med kräkandes barn på golvet och när jag kom fram så var jag lite lätt magsjuk för första gången på resan.

Nu är jag på en helt annan destination, i högländerna mitt i landet. Har bara varit på hotellrummet hittills och väntat på att må bra. Men här i Mt. Hagen känns det som en fattig stad i Afrika. När det blir mörk är staden rena vilda västen och man håller sig inne när det är mörkt.

För att avrunda det här inlägget har min tur på floden varit en av dom bästa upplevelserna jag varit med om och jag hoppas och tror att jag en dag kommer tillbaka. Då kanske lite mer aktiv med kameran. Eftersom allt varit så nytt och det varit så mycket nya intryck och händelser varje dag har det varit svårt att koncentrera sig på att fota.

Kvinnorna här är inte världens vackraste men en sak är ganska rolig, dom verkar ha världens längsta bröst. Alla kvinnor här är som Dumbo fast med två fladdrande vingar på magen. Ibland kan man se när kvinnorna matar deras barn och även då dom har en t-shirt så kan kvinnorna ta upp ett bröst ur kragen och hänga ner det till naveln i perfekt höjd för barnet i knät. Ganska praktiskt.

Dagarna framöver är helt oplanerade så vi får se vad som händer.

Hata göteborg!

Ps. Ber om ursakt for att bilderna drojer, men har haft modemuppkoppling sen KL. Har tagit over tva timmar att ladda upp denna text plus bilder. Ds.

Under dom senaste dagarna har jag hittat mitt eget paradis i ett land långt hemifrån. Inte bara distansen mellan kalla Täby och norra Papua Nya Guinea är stor utan också tanken om detta avlägsna lite smått mystiska land.

Vaknade upp tidigt i Jayapura med lite ryggont efter mina senaste dagar sovandes på ett lergolv med ett tunt lager halm i Baliem valley. Försökte hitta ett sätt att ta sig med bimo (minibuss) från Jayapura till gränsen till Papua Nya Guinea. Efter tre timmar utan resultat så jag gav upp och tog en taxi för 250kr efter att ha prutat ner priset till hälften.

Vägen var hårt bevakad av militär och jag fick stanna till vid tre check points för att visa pass och blivit bedd om att ge pengar till soldaterna. På dålig engelska svarade jag ”no money, no money” och åkte vidare.

Vid gränsövergången gick det inte lika smidigt. När man har ett ”on arrival” visum och ska lämna Indonesien över land så måste man bli utstämplad på en ambassad eller ett konsulat. Så jag skulle bli tvungen att ta taxin tillbaka till Jayapura (2h och 250kr till) för att sedan åka tillbaka till gränsen. Istället bad jag snällt och frågade om det inte gick att lösa på något annat sätt. Förstående beskrev han läget och bad om 80 kr om jag lovade att inte komma tillbaka till Indonesien med det här passet. Utan en gnutta dåligt samvete passerade jag en 2 rupia sedel från Nepal (värd ca 0kr) under ett papper och gick därifrån.

På gränsen till PNG fick jag ett litet lyckorus när jag satte foten i landet jag länge drömt om att besöka och alla mina första intryck var riktigt bra. Vid instämplingen i PNG träffade jag en trevlig polisman som hjälpe till med alla frågor jag hade om närområdet och hur man tog sig runt. Han gav mej även 10 kina (25kr) då det enda stället att växla till sig deras valuta var innan gränsen i Indonesen och att gå tillbaka var inget alternativ.

I väntan på bussen fick jag en helt ny känsla än vad jag hade på andra sidan gränsen. Leendena och atmosfären var annorlunda. Jag vet inte om jag såg hungrig ut men en liten flicka kom fram och gav mej ett kokt egg.

Chauffören som körde bussen insisterade att jag skulle sitta i framsätet med honom och han var en trevlig man som pratade riktigt bra engelska. Så jag matade på med frågor om landet och hur man tog sig mellan olika ställen.

Jag hade planerat att besöka Sepik River i norra PNG och högländerna mitt i landet innan jag ca tre veckor senare hade ett flyg att passa mellan Port Moresby (huvudstaden) och Cairns i norra Australien.

Sepik River är över 100 mil lång och har hundratal bifloder på tusentals mil. Det prats ca 300 olika språk bara längs floden och många av byarna lever på samma sätt som för tusen år sedan, så det är en kulturskatt som tyvärr sakta men säkert håller på att försvinna. Dock är el och mobiltelefoner väldigt avlägset för 90% av invånare här. Min första idé var att ta sig från väst till öst, men det tar åtminstone en månad och den första veckan skulle enligt en passagerare på sätet bredvid till största delen bara vara skog.

Då insåg jag att killen bredvid också pratade riktigt bra engelska, han berättade att det går att lifta från Vanimo (som var staden vi var på väg till) till Green River (västligaste delen av floden) med lastbilar på väg till gruvorna. Dock skulle det ta 2-3 dagar. Så istället bestämde jag mej för att följa med killen i sätet bredvid till Wewak med båt 50-60 mil österut längs kusten.

 En timme innan färjan skulle gå kom vi fram till Vanimo. Utan ett öre på fickan visade en annan man (med helt perfekt engelska) vägen till bankomaten i den lilla staden. Stängd, så han följde med mej till två affärer som dock inte tog master card eller visa, körde mej till ett växlingskontor som tog mina Indonesiska pengar men inte dollar. Då ringde mannen som var någon slags lokalkändis till färjebolaget och bad dom försena båten med 30 min. Det var perfekt för hinna ta sig till ett hotell som kunde växla mina dollar och tillbaka till färjan. Och vipps så var jag på en nattbåt till Wewak.

Ibland så möter man dessa extremt hjälpfulla och trevliga människorna och det värmer när jag tänker på hur mycket lättare, trevligare och roligare själva resandet blir.

På båten träffade jag två personer som senare skulle visa sig bli riktigt bra vänner; Andy och Samuel.

Att många i landet pratar bra engelska beror på språkundervisning från missionärer i många av byarna och att ett av deras egna språk Pidgin som talas av i stort sett hela befolkningen är väldigt likt engelska.

Nattbåten var egentligen en gammal fiskebåt ombyggd till ett passagerarfartyg så det blev till att sitta på ett plåtdäck i 12-14 timmar. Men resan gick fort då vi satt och pratade hela kvällen och natten. Sen fick alla andra passagerarna sig ett gott skratt när jag tuggade betelnöt.

Andy och Samuel som är från en liten by i djungeln i norra PNG så jag lyssnade till deras berättelser om byn och om sina guldresor runt landet. Dom fick även lyssna på mina historier från några av världens alla hörn.

Andy och Samuel hjälpte mej så gott dom kunde med att planera min resa på Sepik River helt på egen hand. Inte nog med all hjälpsamhet när det gällde mina frågor så lyckades Samuel fixa lite kokande vatten och låna en kastrull så jag kunde äta två paket nudlar som var min första måltid sedan Indonesien.

Mellan klockan 4 och 6 fick jag lite välbehövlig sömn och två timmar senare var vi i Waweka. Där väntade Samuels fru två av hans barn och Andys ena son. Den lilla gruppen visade mej till bankomaten och försökte hjälpa mej att boka en flygbiljett till någon avlägsen plats nära någon av dom södra bifloderna till Sepik River. Utan lycka ringde Andy en vän som skjutsade oss alla ut till flygplatsen för att ta reda på om man kunde chartra ett litet Cessnaplan ut till någon av landningsbanorna längs floden.

På båten bestämde jag mej för att spendera ca. 2 veckor på Sepik River och jag ville komma till en riktigt avlägsen plats och ev. köpa en kanot (en urgrävt stock) eller hitta en liten by där någon pojke kunde paddla mej till nästa by osv. Bara ta sig ned längs floden tills det att jag kom till en av de två byarna längs floden som har en väganslutning och åka buss tillbaka till Wewak. Under den tiden skulle jag hinna med att stanna i en by någon vecka för att komma nära livet på floden samt en veckas långsamt paddlandes nedströms.

På flygplatsen fick jag veta att av 6 landningsbanor (gräsplättar) som nämndes i guideboken var det bara två som användes, resterande hade inte använts på fem år (boken är utgiven -08). Förutom dessa två fanns det tre andra längs floden men som mest används av gruvföretag.

Tyvärr gick det bara schemalagda flyg till Mapisi (den mest avlägsna platsen) en gång varannan vecka (4 dagar senare) och jag hade ingen lust att stanna i en liten stad i PNG så pass länge. Att chartra ett plan skulle kosta ca 5000kr vilket är lite över min budget, biljetter för ett schemalagt flyg kostade ca 1200kr.

Vi tog minibussen tillbaka till en kaikai bar (snabbmat) och åt en friterad fiskrulle. Under tiden började jag med hjälp av hela familjen planera hur jag skulle ta mej till den här delen av floden med buss och motorkanot som skulle ta ungefär fyra transportdagar. När mina hjälpsamma nyfunna vänner tog reda på när bussen gick fick jag veta att den bara gick var tredje dag. Bestämde mej istället för att åka tillbaka till flygplatsen (fick skjuts igen) och boka flyget. Det skulle gå fortare och troligtvis vara billigare än att hyra en motorkanot och att paddla uppströms fanns inte på kartan. Visste dock inte vad jag skulle göra under tiden. Blev inbjuden att stanna hos familjen i en liten by mitt i djungeln i väntan på flyget. Självklart tackade jag ja och vi gick en snabb vända till affären innan vi åkte tillbaka till flygplatsen.

När jag bokade flyget frågade jag om många turister brukade flyga dit. Fick svaret att det händer i princip inte. Dom vita som flugit dit har varit tv-team som filmat fåglar och ett par missionärer som besökt byarna i närheten.

Det var så jag ville ha det, ett litet äventyr utan guide och utan lokalkännedom långt ifrån turister, el och mobiltelefoner. Guideboken säger; att paddla på egen hand inte är att rekommendera. Men den här guideboken har varit så missvisande och full av felaktig information att jag undrar om personerna som skrivit boken ens varit här. Efter att ha talat med locals som varit på floderna åtskilliga gånger känner jag mej trygg. Det pågår inga klankrig på den här delen av floden, krokodilerna lever i träsken, pirayorna lever i småsjöar läng floden och det går inte att åka vilse om man bara följer strömmen. Den största faran är myggen och byborna ska vara dom mest hjälpsamma i landet och det brukar alltid finnas åtminstone en som kan prata engelska.

Vi fyllde upp lastbilsflaket med personer som skulle tillbaka till byn. Det tog 2-3 timmar och lite vandring ut i djungeln på det innan vi kom till Wamafri i Simbomie Village, Yangouro District, East Sepik Province.

Jag blev välkomnad som en familjemedlem och helt ärligt så kände jag mej som hemma bara efter en timme i byn. Hälsade på alla i Wamfi som är delen av byn där Andy har sitt hus i Simboime som totalt har ca. 1000 invånare. Efter det gick vi för att ta en dusch. Deras dusch var den vackraste duschen jag sett i hela mitt liv, en del av en flod mitt i en djup djungel. Efter att ha tagit ett svalkande bad satt jag naken på en sten och såg en dansande fågel som tagen ur ett BBC Planet Earth avsnitt och strax efter det började några av männen och pojkarna sjunga på en lokal sång på byns egna språk. För mej var det ögonblicket en stund i paradiset. Kunde lyssna på deras melanesiska sånger hela dagen.

På vägen hem från floden såg vi en vild Papegoja och en Bird of Paradise. Dessa fåglar som jag sett på en timme betalar engagerade fågelskådare 50 till 100 tusen för att få se.

Till middag blev vi serverad lokal gryta med sötpotatis, banan, kokos och kål. Maten är relativ enkel här och man använder vad man har. Efter maten drack vi lite lokal öl, sen blev det fest med ett 30-tal gäster. Öl, lokal sång och dans till tidig morgon. Även då jag var så långt borta och allt runtomkring var så annorlunda var skillnaden mellan mej och dessa personer i byn väldigt liten.

Skulle kunna skriva flera sidor om byn, men tiden är min motståndare just nu. Men i alla fall så var mina fyra dagar i byn något av det bästa jag gjort på resande fot. Har mött många nya människor, fått nya vänner, lärt mej mycket om deras liv i byn, lärt simpla fraser på deras språk och blivit omhändertagen och välkomnad som en familjemedlem. Inte på någon plats i världen har jag stött på denna gästvänlighet. Livet i byn är enkelt utan el, tv och internet och ibland är det jävligt skönt att slippa dessa ting.

En sak som området är känt för är vissa stenar som fortfarande kan användas som betalning, dom största har ett värde av nästan 10 000kr.

Andra dagen slaktade vi en gris och lagade till den på traditionellt sätt; Mumu, fläskkött och grönsaker som man lagar med varma stenar i ett hål i marken. Det mest intressanta var dock att se hur dom dödade och styckade grisen. Det första slaget med baksidan av en yxa i huvudet och grisen hade ett cm djupt hack i pannan, det tog två slag till för att få ner den på marken och två för att få den att sluta sprattla.

Under den korta men lärorika tiden levde jag som alla andra i byn; åt, sov och tuggade betelnöt. Tror och hoppas att jag kommer tillbaka en vacker dag. Det var tråkigt att lämna byn och jag hade velat stanna längre, men allt har sin tid. Jag kommer minnas en grym liten grabb lite extra, Keleb 9 år. Andra dagen fick jag en halsband av honom för att vi numera är vänner. Fick även två stickade väskor som jag troligtvis inte ens hade haft råd att köpa med min strama budget. Så när jag lämnade var det enda dom accepterade att ta emot en flaska matlagningsolja.

Andy följde med mej hela vägen tillbaka till Wewak. Där köpte jag på mej proviant för ett 10-tal dagar, en karta, en djungelhatt och en matta att sova på. Jag förväntar mej inget annat än svettiga dagar, ryggont och sug efter riktig mat men jag är ivrig på att komma iväg.

Tog ett dopp i havet 20m från hotellet på en strand som i resekatalogen hade kallats paradis. Sitter på den just nu och skriver, till höger om mej har jag en kall SP (lokal öl). Sitter här just nu eftersom mitt flyg blev inställt imorse och har blivit uppskjutet till morgondagen, då jag som enda passagerare och piloten flyger till Mapiti längs Wogamush river. Nu kör vi!

…jag anlände på flygplatsen 30 min innan mitt flyg till Vanema (mitt på Papua, Indonesien) och skyndade mej till biljettluckan. Tyvärr hade jag missat incheckningen med en halvtimme men flygbolaget bokade in mej på en senare flight istället (ej schemalagt). Så nu fick jag flyga med ett fraktflyg dom 50 minuterna till den enda staden mitt på Papua, Vamena som har cirka 10.000 invånare.

Vad jag läst innan ska Baliem Valley vara höjdpunkten på Papua, vilket ca. 1000 turister upptäcker varje år. Dom flesta paketresenärer då priserna här är det tredubbla jämfört med resten av Indonesien.

Vid ankomst måste man anmäla sig på polisstationen för att få en stämpel på tillståndet som jag skaffade tidigare i Jayapura. På stationen frågade jag efter andra turister för att ha någon att dela kostnaden för en guide med. Men det visade sig att jag var den enda turisten i dalen för tillfället.

Baliem Valley har blivit känt för den ursprungliga befolkningen (till största del Dani) som lever i runda hyddor med halmtak. Ni kanske har sett något dokumentärprogram där männen endast använder ett litet rör för penisen och där resterande delar hänger fritt. Vissa stammar använder en krans runt huvudet gjort av fjädrar, andra har ett ben genom näsan. Jag hade stora förväntningar inför den här delen av resan och hade planerat en vandring under minst en vecka.

Papua känns som en annan del av världen och absolut inte i Asien. Befolkningen är av en helt annan ras och många svart-svarta. Av vad jag har fått höra så var det därför holländarna som kom hit kallade platsen Nya Guinea.

Efter att jag konstaterat att jag var ensam turist i dalen letade jag efter boende. Priserna har dubblats under dom senaste tre åren så min guidebok var inte så mycket till hjälp och fick se botten av en soptunna. En sak som är säker är att allt är otroligt dyrt här, även då jag bodde på ett skitigt hotell utan rinnande vatten och el betalade jag ca. 250kr/natt. Papua är helt klart den dyraste platsen jag varit på under mina resor. Så det är svårt att tro att det är en del av Indonesien. Matpriserna är högre än hemma bortsett från sötpotatis och banan.

Min guide för vandringen, Penius kostade 250kr/dag + mat etc. Så efter lite kalkylerande kom jag fram till att jag bara hade råd att stanna här fem dagar. Att spendera 600kr/dag på att äta ris, nudlar, sötpotatis och banan samt att sova på ett halmgolv i en hydda kändes lite som ett rån. Men jag hade verkligen sett fram emot att besöka den här platsen.

På kvällen gick jag och guiden och handlande enkel mat för fyra dagar, notan slutade på 700kr.

Nästa morgon tog vi oss till en marknad och handlade kål, lök, chili och lime. Innan vi tog en delad minibuss till vår utgångspunkt för vandringen hann jag med att testa färsk betelnöt och dricka den sista kalla drycken på ett par dagar.

Dalen var riktigt vacker så jag önskade då för tillfället att jag hade haft råd att vandra fler dagar.

Enligt guideboken vill byborna som på många andra ställen ha någon form av ersättning för att få hans/hennes bild tagen. Personligen är jag emot att ge folk pengar för att ta en bild. Tycker det är fel att folk ska sätta bild mot betalning i system för att senare livnära sig på att bli ett fotobjekt. Då ger jag hellre en liten gåva om någon är vänlig och ställer upp på en bild. För mej är det en otrolig skillnad på att ge pengar mot att ge en frukt, hjälpa personen ifråga eller skriva ut bilden som guiden senare kan ge som en gåva. Jag köpte fyra paket cigaretter så jag hade något att ge dom äldre männen för att visa min vänlighet och respekt.

Men jag märkte ganska fort att människorna här har anpassat sig till den moderna kulturen i större utsträckning än jag trott och vad jag läst om. Det som slog mej mest var bybornas besatthet av pengar och jag störde mej på det något enormt. Tråkigt men sant, jag hade förväntat mej åtminstone en gnutta gästvänlighet. Men under hela vår tid blev jag och min guide inte ens bjudna på en kopp te. För att bo i en hydda med en familj i en by utan, toa el. och rinnande vatten fick vi betala 60-100kr per person och natt + ved + användning av kokkärl samt att vi var tvungna att dela med oss av vår mat. Jag hade kommit till en plats där pengar är allt som betyder något.

Att ta bilder på personerna handlade bara om pengar. Det var inte många som ställde upp på en bild utan betalning. Männen med koteka (penisrör) vill ha mellan 10-20kr för att man ska ta en bild. Frågade ett 30-tal, fotade två. Den ena gav jag två cigaretter, den andra tog jag en bild av efter jag köpt majs av honom. En annan man som vi tänkte köpa en klase bananer av ville ha 5 kr för bananerna och 10 kr för ett foto. Jag gav tillbaka bananerna.

Inte nog med att folk krävde pengar för att bli fotograferade, personer hade mage nog att gå fram och fråga om man kunde ge dom pengar, inte att dom tiggde för överlevnad utan för att dom såg en vit man som en vandrande välgörenhetsbankomat. Jag har besökt många platser där invånarna är intresserade av den vita mannens sedlar, men aldrig besökt en så i allmänhet pengajagande och ogästvänlig befolkning. Jag ska inte dra alla över en kam, det fanns ett par personer med ett genuint leende och med en vänlig avsikt. Tråkigt nog var dessa en minoritet.

I varannan by tiggde byborna medicin. Förståeligt då byarna ligger avlägset, långt från sjukhus och apotek och där i princip alla saknar utbildning. Efter att blivit tillfrågad blev mitt svar att jag inte har någon medicin som kan hjälpa och helt plötslig var jag värd noll för dem.
Även då jag har noll koll fick den vita mannen agera doktor. En liten söt flicka hade sår, så nu skulle hennes far gå dom två dagarna till Vanema för att köpa salva och medicin mot svinkoppor. En kvinna hade ont i bröstet och halsen efter maten utan att veta varför. Så min guide fick en lapp där det stod acid fluxis och heartburn (halsbränna) på som han kunde ta med till apoteket. Tyvärr saknade många något som kallas tacksamhet.

Det jag störde mej mest på var först efter att ha frågat ett par kvinnor om det var ok att ta en bild utan betalning dom log och nickade, efter ha visat bilden för kvinnorna krävde dom mej på pengar. Jag sa nej (no money) och började gå därifrån. Två kvinnor ställde sig i vägen för utgången så jag försökte gå emellan då började dom dra i mej. När jag vänder mej om hade jag ett 10-tal kvinnor som stod och skrek på mej och började rota i mina fickor. Dom fick inte ett öre!

Den andra stunden var när jag gick ner till floden och fyllde min vattenflaska, när jag gick upp igen kom en man springande och enligt min guide krävde mej på 5 kr för att jag tog smutsigt vatten från floden.  Guiden fick översätta mina ord till indonesiska att han borde skämmas, att han är skam för sitt folk och att hans beteende var det lägsta jag varit med om.

En dag träffade jag en frilansande journalist från Skottland som upplevt exakt samma sak. I hans reportage skulle Papua vara en vacker plats med en vacker kultur och ett ogästvänligt folk. En dag hade han hjälpt en by gräva och flytta stenar några timmar, så chefen i byn sa att han kunde stanna hos dem. Senare på kvällen ville chefen ha 60kr för en sovplats, skotten tyckte det var acceptabelt. Men när det var dags att betala krävde chefen prompt 120kr. Skotten hade också varit med om vattenkillen och fick nog av Baliem Valley, så han tog första bästa flyg darifrån.

Vad min guide berättade är beror beteendet på att folket obildade och har levt isolerade i hundratals år. Efter att dom första turisterna kom hit och det började regna pengar över byborna så gick ryktet om dom vita som gav bort pengar.

Min guide var en riktigt lättsam trevlig prick med 17 års erfarenhet. Han var också min kock och det smakade bra även då dom har som vana att överkoka och översteka maten. Sen lyckades min guide på nått sätt göra av med 1,5 liter matlagningsolja på sju måltider.

Normalt sett äter byborna endast sötpotatis, utan varken salt eller tillbehör. Vid jaktlycka serveras vildsvin/gris eller apa. På senare år har byarna nära Vamena lärt sig odla majs, banan, gurka, lök, chili, kål, lime, morötter och ris. Men majoriteten har inte pengar nog för dessa varor.

De flesta byarna består av 5-15 runda hus med vasstak och vassgolv. Så det kändes lite stelt i ryggen efter fyra dagar utan liggunderlag. Som tur var fick jag en filt då det blev lite kyligt (15-17 grader) på nätterna. Dom nakna männen smörjer in sig i grisfett för att hålla värmen, men det luktade inte allt för mumsigt så jag lät bli.
På dagarna hade vi 27-28 grader och sol, så jag fick en rejält rosa nacke den andra dagen.

Sista dagen kom vi till en by med en skola där vi bodde hos en lärare och hans söner. Lite lätt uttråkad av att bara sitta runt en eld i ”köket” hjälpte jag byn att hugga ner lite gräs för att göra odlingsbar mark. Tillbaka för att äta middag spela kort för att sedan sova. Under middagen såg vi en råtta i köket och fler kackerlackor än vad jag har fingrar. Eftersom min enda fobi är just kackerlackor var det lite svårt att sova och jag gick på en liten kackerlacksjakt. Efter har legat vaken någon timme kände jag något stort nudda min arm, i panik flög jag upp i luften och fibblade med ficklampan innan jag såg en gigantisk kackerlacka. Den måste vart minst en meter (såg det ut som för tillfället). Så jag fick användning av pilarna jag köpt dagen innan. För att kunna slappna av och somna fick jag ta en valium.

Sista dagen på väg tillbaka mötte en grupp med turister som även var dom första svenskarna jag träffat sedan Laos. Det var en grupp på tolv personer som gjorde en rundresa på Papua med Läs & Res. För dom var jag exotisk, en svensk i Baliem Valley. Halva gruppen ville ta ett kort på mej, men jag krävde 10 kr.

Senare såg vi några benrester tillhörande missionärer som varit här på 50-talet, oturlig nog hade dom träffat några hungriga kannibaler. Sedan 30 år tillbaka har kannibalism varit förbjudet men det händer fortfarande att man äter människoskinka, människofilé och människorevbensspjäll i avlägsna byar.

Baliem Valley har varit en upplevelse, naturen är riktigt vacker och kulturen är intressant. Men jag är som sagt lite besviken på hur pass moderniserad kulturen var och lite besviken på en stor del av befolkningens beteende. Dessutom var allt extremt dyrt så det var första och sista gången jag satte min fot i dalen.

Tillbaka i Jayapura har jag haft ännu en fixardag. Hämtat upp visum till PNG, köpt myggnät, letat efter nödvändiga småprylar och fått håret klipp av en frisör som inte riktigt förstod hur jag ville ha det.

Imorgon drar jag till Papua Nya Guinea.

Kom igen Gnaget!